De senaste veckorna har jag tagit mig igenom böcker av några av den svenska deckarelitens toppnamn; Viveka Sten, Camilla Läckberg, Mari Ljungstedt och Håkan Östhlund.
Det som slår mig är hur man kan stöpa sina böcker i exakt samma form; tunna deckargåtor i problemtyngda familjerelationer mot en bakgrund av hav och ö-liv. Förlagen talar om det svenska deckarundret. Själv får jag mer intrycket av en löpande band-produktion i den svenska deckarfabriken.
Tacka vet jag Donna Leons hjälte, kommissarie Brunetti i Venedig. En lycklig familjeman. Eller Elisabeth Georges kommissarie Lynley. En fotvandrande tänkare. Eller Håkan Nessers hjälte Barbarotti. Mannen som talar med Gud och får svar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar