När vi hämtade ut hyrbilen på flygplatsen i Dublin hittade vi i bagageluckan ett kvarglömt paraply. Det var inget vanligt reklamparaply, utan en mycket elegant variant av ett paraply. På skaftet satt en liten guldplätterad namnbricka där det stod "Madame Da´Silva".
På resan västerut mot Enischillen, Sligo och Gallway ägnade vi gemensamt mycket tankemöda åt att fantisera kring vem denna madame Da´Silva kunde vara och hur paraplyet hade hamnat i en hyrbil på Irland.
I takt med att vi rullade genom Irland byggde vi en händelsekedja som byggde på att madame Da´Silva var gift med en portugisisk diplomat, betydligt äldre än henne själv, och att hon på en mottagning på svenska ambassaden i Dublin träffat en svensk man och blivit häftigt förälskad. Nu var hon på väg till Sverige för att träffa denna man i Lund, och i hastigheten hade hon glömt sitt paraply i hyrbilen på flygplatsen i Dublin; alltmedan den portugisiske diplomaten satt kvar i sin stora och pampiga våning i Dublins utkant och undra vart hustrun tagit vägen. Allting slutade med att den svenske mannen visade sig vara en ganska trist typ och madame Da´Silva valde därför att återvända till sin grånade portugisiske make, som förlåtande tog emot henne. Alltså en sedelärande historia om att "gräset-är-inte-grönare-på andra-sidan".
Vi tyckte själva att vi hade utgångspunkten för århundradets best-säljande kärleksroman; som dessutom naturligtvis skulle bli en stor filmframgång när den väl filmades.
Men " Madame Da´Silvas paraply" var en av de böcker som aldrig blev skrivna. Fast titeln var bra.
Och paraplyet ligger idag på en hatthylla i ett hus vid Kyrkbacken på Hven.
En fin historia som jag tänkt på många gånger.
SvaraRadera