Har under sommaren lite sporadiskt lyssnat på årets Sommarpratare.
En gemensam nämnare för många av dem verkar vara att livet präglats av en tuff barndom fylld av många trauman. Vi är naturligtvis många som känner igen oss i detta faktum.
Men undrar varför det är så att vi låter det tuffa prägla oss i högre utsträckning än det som är gott, glädjande och lyckoskapande?
Varför får det onda tillåtas ta större plats i våra liv och sinnen än det som är gott?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar