fredag 24 januari 2014

RAOUL NORDLING RÄDDADE PARIS - ATT TA ANSVAR FÖR MÄNNSKLIGHETEN

Det finns personer som påverkar historien, men som förblir anonyma för det stora flertalet; en av dem är svensken Raoul Nordling.

Den franske ambassadören i Stockholm, Jean-Pierre Laxroix, berättar följande tänkvärda historia:

"Året var 1944 då Frankrike befriades, och Raoul Nordling var ordförande i Alfa Laval i Frankrike och svensk konsul. Han spelade en nyckelroll i att rädda tusentals fångar och förhindra förstörelsen av Paris.

Raoul Nordling bodde hela sitt liv i Paris, där hans far Gustav hade grundat ett företag som tillverkade pappersmassa. Han blev svensk konsul 1926. Vid sidan av sitt arbete som affärsman ägnade han ändlös energi åt att knyta Sverige och Frankrike närmare varand­ra, hans hemland och hans adoptivland. Sedan kom kriget, ockupationen och slutligen befrielsen av Frankrike genom de allierades landstigning i juni 1944. Raoul Nordling lämnade sällan Paris under ockupationen.

Under sommaren 1944, med de allierade truppernas framryckning, befinner sig Frankrike i en period full av spänning och hopp, men också fylld av faror. Våldet mot civila tar sig extrema former: den tyska reträtten åtföljs av omfattande massakrer på den civila befolkningen. Den nazistiska regimen hotar med att ta livet av tusentals franska fångar och många deporteras till Tyskland.

Den nye tyske befälhavaren i Paris, general von Choltitz, anländer med precisa order från Hitler: att inte ge upp, att spränga alla broar i Paris och att orsaka maximal förstörelse, särskilt genom att ge sig på symboliska monument som Eiffeltornet och Triumfbågen.

Raoul Nordling ägnar all sin energi åt att övertala von Choltitz, som själv tvekar, att inte verkställa ordern. Han lyckas: tusentals liv skonas och Paris räddas från förstörelse. Hans roll stannar inte vid det; han gör allt han kan, genom ständiga kontakter med alla parter – de allierade, motståndsrörelsen, tyskarna – för att rädda liv på båda sidor och i synnerhet undvika ytterligare deporteringar till Tyskland. Han tar enorma risker och han arbetar till utmattningens gräns: den 22 augusti drabbas han av en hjärtattack som han lyckligtvis tillfrisknar ifrån.

Frankrike har inte glömt Raoul Nordling. Han har tilldelats den främsta graden av Hederslegionen och andra militära utmärkelser. I Paris, inte långt från Place de la Bastille, finns ett torg som bär hans namn och i en närförort till Paris finns en gata uppkallad efter honom. I skolan där han gick i gymnasiet finns en minnesplakett till hans ära. Orson Welles skildrade hans liv på vita duken i en fransk-amerikansk film från 1966. Hans minne lever vidare; förra året sattes ännu en teaterpjäs upp i Paris som uppmärksammade hans insatsers avgörande roll. Den spelades för fulla hus. Men utöver dessa välförtjänta hyllningar vittnar alla broar och alla Parismonument som förskonades från förstörelse om Raoul Nordlings storhet och hängivenhet.

Raoul Nordling förkroppsligar ett av de där speciella ögonblicken när en människas obevekliga vilja och höga humanistiska värden lyckas ändra ödets förlopp. En människa som ansåg att skyldigheten att hjälpa är starkare än plikten att lyda.

Raoul Nordling ska nämnas tillsammans med Raoul Wallenberg, Per Anger, Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld och alla dem som förkroppsligar den stora svenska traditionen att arbeta i den mänskliga värdighetens tjänst och vägra barbariet.

Det är värderingar som är gemensamma för alla män och kvinnor som aktivt väljer den goda vägen. De var vägledande under den fransk-tyska försoningen och under byggandet av Europa. Europa innebär inte enbart en harmonisering av produkter och tjänster, även om det också är nödvändigt. Europa handlar inte enbart om handel och ekonomi. Europa är främst ett fredsprojekt för européerna själva och deras grannar.

Raoul Nordling upplevde en tid då länderna i Europa slet varandra i stycken. Vi som har turen att leva på en kontinent där krigen bedarrat, i en värld som förblir farlig, får inte glömma vad vi är skyldiga den europeiska integrationen."

Väl värt att tänka på idag en fredag i januari år 2014!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar