För några år sedan hade jag tillfälle att, i samband med ett projekt jag jobbade med, besöka Cavendish Laboratory i Cambridge, England.
Vissa platser har ju påverkat världens utveckling mer än andra och Cavendish laboratoriet är en av dessa platser.
Här har man upptäckt både elektronen, neutronen och DNA och man har fostrat över 25 nobelpristagare i fysik och kemi.
Här var också Rosalind Franklin verksam. Hon är en av de kvinnor, som i skuggan av männen, aldrig fått den uppmärksamhet hon förtjänade.
Tillsammans med Maurice Wilkins, Francis Crick och James Watson var hon en av dem som låg bakom upptäckten av DNA. Men det var bara herrarna som fick kredit för upptäckten genom att få Nobelpriset i fysik 1962. Då hade Rosalind Franklin varit död i fem år, efter att ha avlidit av de strålningsskador hon fått i samband med sin forskning.
Samma år som Wilkins, Crick och Watson fick sina Nobelpris, 1962, fick Max Perutz och John Kandrew Nobelpriset i kemi för sitt arbete inom röntgendiffraktion. Det som var Rosalind Franklins egentliga specialdiciplin.
Ingen kan på något sätt ifrågasätta herrans berättigande till Nobelprisen. Men de hade aldrig fått dem utan Rosalind Franklins grundforskning kring DNA och röntgendiffraktion.
Men man kan ju inte få Nobelpriset postumt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar